Svulstigt, torrt och macho hade nog varit det slutliga omdömet angående Jan Guillous medeltidstrilogi om Arn Magnusson från Aranäs om jag inte läst böckerna utan endast låtit mina förutfattade meningar spela fritt. Detta efter tidigare, mindre goda erfarenheter av möten med Guillous förre hjälte Carl Hamilton (både i bokform och på film). Efter att ha tagit mig igenom de tre böckerna tvingas jag emellertid omvärdera mina alltför hastade slutsatser.

Det finns mycket i de här böckerna som är tilltalande och kanske är det den romantiska ådran i mig som gör sig påmind. Läsning av Riddarna av det runda bordet eller Prins Valiant och nyårsdagens långfilm om den ädle riddaren Ivanhoe, vilken återkommer lika säkert som huvudvärk, illamående och trötthet denna dag, har tydligen satt sina spår. Det finns gott om kännetecken och riktmärken i denna trilogi som lätt kan återkopplas till en klassisk hjältesaga. Både onda och goda riddare ingår liksom stora fältslag och tornerspel. En rejäl portion kärlek med förhinder finns också inbakat. Uppbrottet, resan och hemkomsten likaså.

I Riket vid vägens slut, som är den avslutande delen av historien, kommer huvudpersonen Arn Magnusson hem igen efter att ha sonat sina synder under tjugo år som tempelriddare i Det heliga landet. Han kan nu äntligen söka upp sin älskade Cecilia som troget väntat på honom. Med sig har han också en internationell skara medhjälpare som han har lejt under sin resa mot Norden. Dessa medhjälpare skall hjälpa honom att införa diverse kunskaper och genomdriva projekt av olika slag i det mer eller mindre barbariska och löst sammanhållna riket som ännu inte kallas för Sverige.

Guillou lägger mycket stor vikt vid just dessa hjälpare och deras kunskaper. Deras uppgift i boken är att förmedla budskapet om hur beroende vi svenskar varit av importer och impulser utifrån vad beträffar vårt lands danande och utveckling. Det handlar om hur man tar till sig dessa kunskaper och dess bärares kulturer utan att konflikter och motsättningar tar överhanden. Här finns tydliga paralleller till dagens samhälle och de motsättningar vi idag upplever i ett allt invandrartätare land. Ödmjukhet, kunskap och förståelse är de mediciner vi kan använda för att motverka inskränkthet och konservativ nationalism, enligt Guillou.

Detta är lovvärt och budskapet är väl förankrat i den historiska berättelsen även om man måste ha klart för sig att författaren inte är historiker och att det är skönlitteratur det handlar om. Förhoppningsvis tar i alla fall någon av Guillous läsare (och de är ganska många) och snappar upp detta budskap, som inte alls är särskilt inlindat utan borde framstå ganska tydligt, och då kan boken bli något mer än bara en hjältesaga i mängden.